Det slutade inte med en smäll utan ett kvidande, ett år har passerat i sävlig ultrarapid. Vänskaper, släktskaper och vetenskaper har kommit och gått.
Jag står i nuet, i stormens öga och fastsurrad vid masten sänker jag nu detta år och hoppas på bättre lycka nästa.
Kroppen gör motstånd,
vädjar om vila men jag vill framåt.
Hastar genom existensen, rundar verklighetens hörn och ramlar rakt ner i nuet.
Vill inte leva i nuet, tänker framåt, blickar bakåt ökar takten och marscherar till min inre monolog.
Framåt, bakåt, hit, dit, skit. Nu kom nuet och visade sitt fula tryne.
Jag backar för att ta sats, fintar, lurar, gäckar och rusar in i mina vindlande tankebanor.
Varför hör jag aldrig talas om nickelallergi längre, har nicklet blivit bättre eller var det en bara modegrej på 90-talet?
Vad hände egentligen med van Goghs öra, jag jobbar på att förstöra, kopplingen mellan tanke och känsla.
I ett virrvarr av lösryckta fraser hämtar jag stöd, stabilitet och habilitet.
Sen kommer nuet och jag springer vidare.
Förmår föga, futtala försök får förkastas.
Förlorar, förlorad, förlorat.
Fångar fåfängda fraser, fnyser förtvivlat och förklarar förfärliga företeelser.
Fatta förståndet och flyg med det.
Det började med en pirring på nedre läpp,
Såg mig i spegeln och blev helt förskräckt.
Sjunker sakta genom världen, i värde, i värdskap och är nu vanskapt, igen.
Medioker, median, medelmåttig, mellanmjölk. Medan medvetandet medlar möter människan medeln.
Mutar mig med miljöombyte, möter mörkert, medhar matsäck.
Vaknar i en verklighet av värk,
i huvudet, kroppen och själen.
Gårdagens respit kräver sitt offer och offerten är ofantlig.
Ställer mig alltid upp,
har gjort det hittills och varför skulle hundrande ronden vara annorlunda.
Ställer mig upp med blödande hjärta och bär mina ärr likt en sköld.
Min kropp av ärrbildning är ogenomtränglig.
