Gömmer mig i mitt klocktorn och tämjer siluetter av tråd, tårar och tålamod.
Drar i trådarna, fäster, knyter och gör om igen, igen och igen.
Skapar en väv, sakta, mödosamt och smärtsamt växer den fram under fingrarna.
Slutar, ger upp, börjar om och fortsätter.
Färgerna har lämnat världen,ser hur de rinner ner och bildar pölar av brun sörja.
Sörjer färgerna och förlikar mig med dem nya tillvaron. Världen speglas i nyanser av brunt och jag genomlider.
Andas, drar ner luften sakta och håller den inne som allt annat.
Försöker att försöka att inte explodera, implodera, reagera.
Förstår inte vad som är svårt, har svårigheter att se det svåra. Så kommer svärtan smygande och blandas med det röda pulserande.
Andas, du måste tänka på att andas.
Dagar i trängsel,fångad, fast, förakt.
Ihopträngda, instängda, upphängda och ständigt detta tryck över bröstet, där ett blått märke börjar formas, omformas och blekna och nya tillkommer.
En synfoni av färger, en regnbåge av hat, timmar av lättnad tills det börjar om igen.
Ser hur seglarmössan seglar ner och sen ingenting mer.
Tar mig tillbaka, igen och igen, år efter år. Försöker minnas segment, fragment, moment.
Fokuserar på mössan, var den landade och vad som hände sen. Men det är svart, det blir svärta och det är smärta.
Försöker jag linda in minnet i bomull och de vackraste av tyger, ljuger jag för mig själv och hoppas att jag duger.
Det är inget och hag förbannar sinnet.
Kapitel börjar och slutar, bladen vänds och tas bort från munnen.
Nya historier börjar, med nya slut och jag ser på från åskådarplats.
Utanför min port är allting mörkt, som jag.
Innanför finns värme, för den som vill, jag vill inte, i livets villervalla är jag villrådig, vem vill vad, vem vet, inte jag.
Takten för mig framåt,tonerna skapar flärd i rörelserna och texten får själen att sjunga.
Jag är omgiven av musik, i vila, i vardag, i fest och sorg. Runt omkring mig slingrar sig slingor av ljud, strofer av textrader och noter som hjärnan noterar.
Om jag inte lyssnar så nynnar jag, i huvudet och utanför, självtrösten som vaggar mig till lugn.
Ett myller, ett muller, ett buller och ett brak.
Ljusa röster som skär in i själen, förtappade äldre gestalter utan initiativ eller ork.
...och i mitten står jag och står ut.
Det är helg innan löning i allmänhetens tjänst och fyrkanten som andas börjar bli rund om hörnen, konturerna i upplösningstillstånd såsom jag.
Vaggar, vaggas och invaggar mig själv i vadd. I vadderade rum ventileras vreden, vaksam vänder jag väderstreck.
Vinklar verkligheten och breder ut min vingklippta till flykt.
Tappad från boet, ruggig, ryslig, rabiat.
Saktar in och begrundar,
Jag beundrar världen i dess glatta form.
Ser människorna utanför och kurar in mig i min egen värld, omhuldad och avklädd.
I mitt mörker lyser stjärnorna och i min soffa finns värmen.
Vinglar längst vägen, ena foten följer den andra i en lugn dans.
Tre steg framåt, tre steg bak, hopp, hopp, hopp.
Snubblar, famlar, ramlar... nästan.
I vintervärlden är jag ett rådjur, paralyserad av världens ljus, skotträdd och skadeglad.
Vaggas in i vita väggars vrår, där rår jag om och väntar på morgonen.
Humor är ett högt försvar och jag skrattar rått från mitt torn.
Bär mitt inte mitt mörker med stolthet utan snarare kompetens.
Ser världen speglas i halvtomma glas fyllda av drömmar och ler över livet.
Pratar lite för mycket, lite för högt och hoppas det överröstar ljudet av den inre mobbaren.
Sjunker sakta i rasande takt.
Meter efter meter, följt av centimetrar.
Seglar ner mot marken och landar med ett dovt ljud.
Där ligger jag och ser upp mot stjärnorna, försöker hitta en ledstjärna som kan hjälpa mig att navigera.
Ännu en dag lagd till handlingarna,
som varit föga.
Går i sirap, fastnar vid varje steg, stannar upp och ser vägskälen framför mig.
Hela havet stormar,
som jag.
Väntar på väntan, hoppas på förväntan.
Jag är trött som mina ben, jag vill inre göra sken.
Slår upp ögonen och varseblir världen.
Vänder huvudet, blicken fastnar på detaljer och tar in helheten av verkligheten.
Skärskådar livets skavanker, ser felen i perfektionen, giftet i konfektionen och börjar tröttna på att vara den här versionen.
Atmosfären är syrefattig, klimatet överhettat och mitt ozonskikt är tunnt.
Tar ett djupt andetag och kastar mig in,
det blanka pappret lyser med okunskap, mitt tabula rasa och mitt rasande vansinne.
I sinnet, i skinnet, på ytan, i ytskiktet av mitt väsen är det lugn.
Men där inne, är det långt från okej,
Upprepar, uppretar mantran av allt och jobbar på överlevnad.
Jag är så in i helvete mer arg än du tror,
men sen kommer natten, med sitt mörker och jag med den.
Gör saker med flärd,promenerar i takt till mitt eget soundtrack.
Ser det utifrån, framifrån och från alla vinklar.
Skärskådar min egen existens, så ser till att den är flärdfull, flytande och fri.
Gör saker i takt, till musik, till takten av mina egen puls.
Den pulserar i öronen, hör mina hjärtslag och ökar takten.
Gör saker med stil, utstuderat, genomarbetat, avvägt och avhängt.
Trampar vatten och går dränkt genom livet,
lättar, flyger och falnar.
Det är en dag i människornas liv och jag beundrar den på avstånd, håller mitt avstånd för att hålla avstånd.
Glädjs, glöms, gömmer mig.
Utanför dör världen och jag med den,
förmultnad, nedbruten och utsmetad över marken.
Sakta singlar löven ner och lägger sig som ett halt, dovt täcke.
Sveper in världen i rött, brunt och gult.
Försöker se ljusen mellan glesa kronor, hoppet över högar av löv och lyckan mellan grenverken.
Kan lite om mycket och mycket om lite.
Mina kunskapsluckor skapas av ointresse och mitt minne skapar oceaner av kunskap om oväsentliga väsen, växter och verktyg.
Jag vet, jag vetskapar, jag värker fram kunskap från mina hyllor av fakta.
Faller tillbaka, faller handfallen.
Är på fall, fallerar, försöker, faller, fallerar, försöker.
I förnuftets yttersta faggor fattas förstånd.
I mitten snurrar jag runt tills yrsel tar över,
varv efter varv.
Som en virvelvind fladdrar jag runt och slängs från vägg till våning.
Drabbas av förvåning och känner mig fånig i min storm.
Vi vandrar i minnenas allé,
förtiger, förlåter och promenerar vidare.
Vi strosar längst nostalgins boulevard och minns våra forna dar.
Vi landar i nutidens stig och vi får se var det leder.
Vid kvällens början,vid kvällens slut.
Längtar jag efter substitut eller beslut.
Vid kvällens början, vid kvällens slut.
Vill jag hitta ut, bort, fram, hit, dit.
Vid kvällens början, vid kvällens slut.
Vill jag.
Vandrar omkring som en vålnad,existerar fysiskt och likt ett främmande objekt rör jag mig runt i rummet.
Försöker sluta spöka, hemsöka och återfödas varje morgon till slakt.
För jag vet att kvällen kommer och med den tankarna.
Jag tonsätter mitt liv, slingor av musik slingrar sig in och befäster varje ögonblick.
Minns, hör och nynnar för att skingra tystnaden och tankarna.
Jag går i takt med tonerna, marscherar efter min egen musik och andas andras ord när mina tappat kraften.
Orden börjar sina och drömmen försvinna.
Var dag tar mig längre bort från att ta mig bort men jag står kvar.
Svag, tyst och stilla. I stimmet och vimlet blir jag svimfärdig, sätter ena foten framför nästa och tar mig framåt, utåt, bortåt.
Sängen hägrar, men musiken vägrar att sluta med sin lockelse, livet pockar på och plockar poänger, upprepar refränger.
Idag är en ny dag med nya intryck.
