273.

Ser på världen genom ett töcken,  i ett dis skymtar verkligheten fram. 

Jag är precis under ytan och hör ljud som kommer, förvrängs och går.

Somnar, vaknar, existerar.

272.

Låt mig byta kanal, frekvens, sekvens och ton.

Låt mig skriva om glädje, lycka och välbehag.

Låt mig vända den rosiga kinden till och le så det glittrar i ögonen.

Låt mig vara lycka, sväva och vara utsvävande.

Låt mig bryta bojorna av vardagens tristess, men till dess låt mig vara.

271.

Orkar inte, orkar inget. 

Är orkeslös i en orkan av tankar är jag handlingsförlamad, förbannad och trött.

270.

Vi vandrar och avhandlar,

mil passerar under våra fötter.

Världen, värdelösheten, rastlösheten, minnena, minerna, politiken och polemiken.

En dag av att lägga handlingarna till handlingarna och återerövra världen.

269.

Trötthet, leda, sveda.

Ignorerar kroppen, väntar på hoppet och väljer ignorans, nonchalans i väntan på elegans.

268.

Vandrar vimmelkantig genom livets väg,

Ramlar, famlar, svamlar, samlar på mig erfarenhet, problem och minnen.

Vid vägskäl tvekan, vid förgreningar förvirring och vid jordras lugn. 

267.

Vi blöter, stöter och möter.

Bemöter, anstöter, försöker.

Vid sidan av vår historia rasar världar och världen blir rasande.

Rationellt, emotionellt, snällt?

Gå, förstå, bestå, begå.

266.

Jag är hopplöshet, sakta tar jag över utrymme, de svåråtkomliga vrår du hållt heliga är nu uppfyllda av mig.

Jag är hopplöshet, som en blöt filt ligger jag över tillvaron, tar min plats så du verkligen känner min närvaro.

Jag är hopplöshet och varje andetag ska kännas tungt, svårt och vemodigt. 

Jag är hopplöshet utan varken hopp eller löshet, smetar jag mig över ditt liv.

265.

Det känns i magen,

På natten, på dagen.

Det känns i mitt bröst, 

det hörs i min röst.

Det känns i min ryggrad,

när den sträcks och jag spelar glad.

Det känns överallt, 

det är för sent 

och börjar bli kallt.

264.

Känslan kvarstår men minskar i styrka för varje år, varje årsdag och omvandlas sakta till innerlig saknad. 

En tomhet bredvid mig, ett tomrum i mina rum och en tom plats på alla mina platser.

263.

Pockar på, pockar på uppmärksamhet,tankeverksamhet, orsakar misstänksamhet. 

Skakar, orsakar, försakar.

Stör, förstör, förgör, tid, liv, sinnesfrid. 

I mitt lugn, finns moment. Jag önskar att du aldrig hade hänt.

262.

Väntan på en vän, vid borden viskas hemligheter, mina öron växer, min själ sjunger. 

I mitt mörker slickar jag i mig medmänniskornas missär, motstår att medla och sitter i tystnad.

I ensamhet går jag igenom stegen, följer vägen, överlägger, belägger och förlägger tankeverksamheten på sådant som borde lämnas.

Så växer öronen, munnen och minnen från forna dar sköljer över, under och bredvid.

I musiken finner foten takten och dagens taktlöshet är som bortblåst. 

I min lilla värld försöker jag vara modig, ta upp plats utan att vara synlig.

261.

Läser om andra människors märkliga problem, låtsas vara astronaut, dagdrömmer om miljonvinsten eller beundran. 

Flyr bort i tankarna, drar mig undan verkligheten och lämnar ledans bojor.

260.

Tappat;

Lusten

Sugen

Humöret

Ansiktet

Förståndet

Självförtroendet

Nycklarna

Och världsuppfattningen

259.

Vidkommande, ovidkommande, välkomnande, välsignade, vanlig, vacker, värdelös. Vardaglig värdesättning välsignar vanligtvis vedertagna.

Vaknar, vakar, välkomnar vilan.

258.

Hör fraser, parafraser och emfaser. Fasar ut i fasa, fruktan och rädslan för att bli tuktad. 

Ännu en strof som utvecklas till katastrof.

257.

Ser igenom,  världen känns genomskinlig och mellan lagren finns det ingenting. 

Stirrar in i horisonten och det fortgår, dag efter dag av inget, tomhet och en ödslig känsla i märgen, där ryggraden var en gång. 

Ser allting, ser igenom och mellan lagren bildar tomhetens varma andedräkt kondens och jag vet.

256.

Vana händer, bekväma fraser, levererar, hanterar, organiserar. I rutinen finns vilan, i vanan ligger briljansen, i lugnet finns utrymmet. 

Inom mina ramar är boxen oändlig.

255.

Lindar in orden i lidande. Låtsas lyssna, låter leendet ligga i ett lovande läge, lessnar, lyder, långsamt leds jag mot längtan.

254.

Vrider, skådar, beskådar. Varje millimeter genomsöks, granskas och skärskådas. 

Tittar igen, ser mig själv  och undrar.

253.

Det tar ut sin rätt, jag tar ut min rätt. Det ska inte längre varken jäktas eller fäktas.

Håller min kant tills hörnen suddas ut och jag blir rund, polerad likt en sten i havet. Jag är havet, mörkt, svallande och förrädiskt.

252.

Tar kontroll, i ilskan blir jag målsökande som en missil i missären. 

Beslutar,avslutar, sorterar, strukterar, organiserar och pläderar för att skapa lugn.

Var sak, var plats, bra plats, ha plats, röja, råda, bereda, ordning och reda.

Sedan tystnad, dova, lugna, varma tystnad.

251.

Det är aldrig för sent att ge upp, det kan alltid bli värre. 

Svallvågor av hat, oceaner av förakt och tornados av ilska. Detta är stormen och den viner hårt omkring och inom mig.

Låt de brinna.

250.

Det börjar som ett pirrande, ett molande bakom bröstbenet, mitt på, i skarven, bakom brosket.

Det sprider sig sakta utåt, som porlade vatten fyller det upp bröstet, sprider sig ner i armarna och upptar slutligen hela kroppen.

Sen återvänder det till bröstet, till skarven, bakom brosket och där samlar det kraft och det vatten som tidigare porlade,forsar nu.

Det mojnar, men sen börjar det som ett pirrande mitt på, bakom brosket, i skarven.

249.

 Jag studerar min kropp in i mikrodetalj och upptäcker, små utbuktningar, hundratals knottror av ohälsa.

Snart är jag lika ful på utsidan som insidan.  Det sker gradvis och som en lavin sköljer sig pesten in lämnar sina tydliga spår.

Ge mig en klocka och en ö, ge mig en klocka och ett torn , ge mig en klocka för jag hinner inte tänka när tiden rinner ifrån mig.

248.

Det spränger och varje liten knappnål låter som en orkan, en ocean av intryck sköljer över mig och i hjärnan hörs ett brus, ett sus.

Ett statiskt myrornas krig pågår bakom ögonlocken, men jag härdar ut, blir och förblir härdad, varseblir hur härdandet händer. 

247.

Går i vanvett, går direkt till vanvett utan att passera gå.

Anstränger mig för att hålla.

Ihop, isär, låda och på.

Jobbar på att jobba på att jobba på mig själv.

246.

Svart, röd, vibrerande, ständigt växande. Det ligger ett moln över tillvaron som består av vrede. 

Allt omslutande, intagande, intågande och invasiv. Min vrede sprider sig från topp till tå och in i märgen.

Från hjärnbarken och hjärtat skickas den ut och pumpas i jämn takt ut i de allra minsta artärerna.

Min vrede portioneras ut och fylls på till bristningsgränsen.

Jag är vrede,  vem fan är du. 

245.

Drar ihop mig, vänder mig inåt och sluter mig mot omvärlden.

I min bubbla är livet skört, inrutat och avsätt, som jag.

244.

Återvänder till mitt hörn av verkligheten, I det ljusrörsfärgade utrymmet ryms alla hierarkier. 

Från botten betraktar jag dubbelhakorna och grodansikten och går hukande rakryggad in i ledet igen.