212.

Så var det tystnad, som efter ett regn la sig tystnaden i mossbeklädda hypotetiska marker.

Min borg är säkrad och min sorg konstant. 

211.

Trött, nött, stött.

Det tär, det här.

Utan sömn i 8 dagar försmäktar jag.

210.

Det som en gång var vi, är förbi men kanske kommer förbli; ett minne.

ett bra, ett dåligt,ett vackert eller fult. Vill se tillbaka och le eller omförhandla, men nu är allt dystert fult och söndersmolkat.

209.

Två sidor av varje mynt, två versioner av varje historia. Verkligheten är ett Janusansikte tvetydigt, blickar framåt, bakåt och in i evigheten.

Jag vrider och vänder på myntet och rör huvudet i oergonomiska vinklar för att förmå mig att förstå den andra sidan. Försöker se den i ögonvrån, en glimt,en strimla men myntet är blankt.

208.

I den skira morgonen slår hon plötsligt upp sina ögon, ett hugg, ett bett och sedan en plötslig sorti -som en spegling av vardagen.

I den nya verkligheten är livet begränsat, handlingsutrymmet litet och det som tidigare togs för givet är lagt på is.

207.

Jag är spindeln i nätet, alltid fångad. Mina bollar flyger igenom luften och träffar inte sitt mål. 

Är mållös, hopplös och ett slöseri.

206.

Luften darrar liksom jag,

av anspänning. 

Tar ut veckan i förskott och arbetar på mitt underskott för idag kan bli en dag av förlöst uppdämning och jag vill det, vill livet, vill något. 

205.

 Trevar, famlar, fumlar, ramlar, faller.

Ner, neråt, i nedåtgående riktning.

Riktigt, viktig, vettig, svettig.

Det är varmt här i helvetet och min kropp lider själens plågor.

204.

Tanken är sprucken men hjälp är på väg.

...Så var det lugnt, kurrande, kurerande och lugnt. När hon är stilla, stillas min själ, när hon är nära vill hon mig väl. 

En motorsåg av medmänsklighet penetrerar mitt skal och blottar själen. 

203.

Försökte försöka, försökte söka, efter orden, efter modet. Men jag finner inga ord och jag finner inget mod.

Modlös, menlös, värdelös och meningslöst. Det så kallade känns obekvämt, skaver, kliar och är för tight.

202.

Lever i vardagens ledband, kämpar mot tristessen och letar efter finessen. 

I den gråa världen är ljusglimtarna få och färglösa, ett avlägset ljus, en fyr i stormen och jag närmar mig en klippig kust.

201.

Fyller min kropp tills huden spränger, spänner. För att fylla tomrummet, för att finna andrummet, för att känna något om så detta något är mättnad.

Är mättnad som en dov färg i ett dystert rum, är färglös, genomskinlig och genomlyst.

200.

Skjuta upp, skjuta bort, skjuta rygg, skjuta sig. Axlarna släpper, pulsen går ner och jag med den. I fördärvet, mörkret, skuggorna...ligger omgärdad av jord, förgjord, bortgjord.

199.

Maktlös, minneslös, medvetslös. Slösaktig med tid, med utrymme, med liv.

Livlös, ledlös, ledsen och hopplös. 

Slösat bort livet med att leva, överleva och existera. 

198.

Jag smakar på orden, prövar, vrider och vänder, omvänder, omprövar och erövrar.

I en värld med bokstäver kan man inte annat än att kasta upp dem, kasta om dem och omfamna den dadaistiska landningen.

Är nyfiken på språket på att språka på att bråka med brunkade ordföljder och medla med meningslösa meningar.

Min ordklass är en säregen klass, ett erövrat fält och en ständig kamp.

  

197.

 Luften står stilla liksom jag,

det är som att stå bakom  en bil,

kvavt, varmt, förgiftat.

196.

Den dåliga dikten dikterar dagens dåd,

Dagarna dalnar och duktiga dygder delas dygdefullt och dävet ut. 

195.

Det påmålade leendet lös inte fullt lika starkt som jag hoppades.

Ska le mer, större, bredare och sluka hela världen med mitt leende. Jag ska blända omgivningen med blottade tänder, på ett milt och ohotfullt sätt ska jag le med ögonen.

För ögonen måste glittra och jag ska få mina ögon att glittra, mitt leende att fnittra och själen att dansa.

194.

 Jag drar ut på timmarna,  suger på dem, gurglar dem och tuggar i mig dem tills smaken inte längre är en förnimmelse.

Smaklöst, sakta och metodiskt föraktar jag tillvaron. Plockar sönder ett universum av stoft och sörja och bygger en verklighet av luft.

Flyktig och frän, förbannad och bekväm. 

193.

Samlar mod, samlar styrka, samlar damm.

Pendlar mellan hopp, förtvivland och meningslöshet. Det är sommar och solens strålar fräter i hyn, sticker i ögonen och bländar alla skrymslen där den så kallade själen försöker finna ro. 

192.

Det var dumt,  det var dumt, det var korkat.

Att försöka igen och hålla igen och hålla igång och hålla på.

Sedelärande, mytologiskt och illa. För det var dumt.

191.

Hänger upp lyckan på de små sakerna, 

 de små tingens lycka, detaljernas glädje och kornen i världsaltet. 

Lyckan i världsaltet kan mycket väl vara örtsaltet.

190.

Tricket är att inte försöka,luta sig tillbaka och låta möjligheterna presentera sig.

Inga plötsliga rörelser, inga hårdsinta händer eller yviga krav.

En katt,är en katt, är en katt och detta är inte min första rodeo med samtyckets urmoder.

189.

Fan för dig, för mig och för allt jävlighet, sävlighet och det stilla livets ledsamma gång.

188.

Vaknar med sömnparalys efter en natt av mardrömmar, förlamad, förstenad, förtappad. 

Kristallerna kan skaka åt ett annat håll för denna maracas behöver ingen bok för att tolka, inga teblad för att urholka, ge mig blott en bägare att smolka. 

187.

Dagarna blir längre,

nätterna kortare.

Jag håller mig vaken,

men somnar allt oftare.

Ännu en lång dags färd mot natt,

ännu en dag jag inte gjort ett skvatt,

ännu en dag befriad från skratt.

186.

Plötsliga vändningar, hastiga ändringar i en föränderlig värld är möjligheterna oändliga.

Men alla ändrar har ett slut liksom jag.

185.

Uppslupen, omsluten, uppburen och omgärdad av värme, tankar, eftertanke och ord med eftertryck.

Känner mig pampig i en rustning byggd av andra och detta korthus väggar känns helt plötsligt gedigna, robusta och välisolerade.

184.

Sjunker ner i tystnad,

tills världen blir lugn, lummig och omhuldande.

Gör det som krävs och håller tankarna för mig själv, på mitt berg, i min skog och på min jord är det tyst lugnt och skönt.

183.

Förblindad, 

förvilland,

förnedrad, 

förbannad.

För mycket, 

för ditt tycke.

För nyckfull,

Full i fan och fantastisk.

182.

Försöker städa upp minnena från året, 

få ljus i mörkret och en bättre utsikt.

Försöker se min omvärld och öppna alla dörrar och fönster mot möjligheternas gata.

Men det blir sot,  det blir ränder, det blir elände och nya omöjligheter öppnar sig, omsluter mig i en grådaskig, taskig dimma. 

Jag försöker reda med famlar, svajar, ramlar nästan ut genom fönstret mot den väntande marken och dess matta gröna gräsmatta ser lockande ut.