151.

Tyngden i huvudet, trycket i bröstet och den ständigt pågående hungern.

Idag har jag sotat för gårdagens nöjen,

den lutherska moralen som genomsyrat livet har varit som bortblåst och skulden, skammen och oron har puttrat i bakgrunden.

150.

Glömskan sveper över mig,

Rolig kväll men snart blir det gnäll.

149.

Ser ett nyförälskat par med distinkta märken är sina halsar.

Dessa hederbetygelser och markering av ägnade får mig att le och sakna min ungdom.

Får investera i ett tjog scarfs och ge mig ut på marknaden så även jag kan se hemlighetsfullt mallig ut.

148.

Ovetskapens dimma, dagarna innan domen och den spirande längtan efter liv.

Försiktigt närmar jag min tillförlit och sakta återerövrar jag glädjen i orden.

147.

Så mojnade vinden och det är dags att vända andra kinden. 

Djupa andetag i cirkelformad karaktär,

En vecka innan verkligheten. 

146.

Fasansfullt och fantastiskt, snart är en period över och en ny tar vid. Går tillbaka till de gamla upptrampade stigarna och känner redan nu det välbekanta lugnet i magen.

Jag är tråkig, jag är uträknad, beräknad och utstuderad. 

145.

Ljuset i tunneln skymtar i horisonten,

om jag lägger örat mot rälsen hör jag det komma.

Har förlikat mig, är likgiltig.

144.

Släpper sten efter sten, sakta i livets brunn.

Vattnet stiger och upp kommer allt som tidigare har legat i glömska, bortgömt, bortglömt utom synhåll och bortom begreppsvärldens ram.

Det kryper upp ur brunnen, kryper under skinnet, lurar, gäckar och väntar.

143.

Jag jagar känslan,

i tomheten är jag närvarande. 

Diskuterar, analyserar och försöker.

Imorgon försöker jag igen och igen 

Tills det går.

142.

Tar en dag för huvudet, för själen, för självkänslan och magkänslan.

Inget blir bättre av att gå gatlopp i stridens upplopp. 

141.

Snöar in och blir insyltad, i mitt ide av ångest och plågoris. 

Denna igelkott har taggarna både inåt och utåt, ett säreget väsen i bollform.

Gungar fram och tillbaka, längtar efter ett annat ide, en annan miljö och bättre föda.

140.

Lyssnar på sånger om hat och känner mig hoppfull, lyssnar på sånger om längtan och stänger av, lyssnar på sånger om kamp och rågen i ryggen viker sig av skratt.

I mitt musikaliska liv har tystnaden ekat länge nu, utan inspiration kvarstår tystnaden och den lägger sig som en blöt filt över alla delar av tillvaron. 

Kletigt, kladdigt, rörigt och osammanhängande hänger livets trådar och nornorna är inte till någon hjälp.

Försöker följa den röda tråden i livets labyrint men slutdestinationen känns oöverkomlig. 

Och imorgon börjar det om igen. 

139.

Jag gick förbi,förklädd,förledd och i min föreställningsvärld; förberedd och förjävlig.

Det finns ingen rättvisa, ingen magisk knapp, ingen trollstav eller formel. Tro mig det har undersökts utstuderat och empiristiskt inom både rimlighet och orimlighetens gränser.

138.

 Jag har tittat Medusa i ögonen,

förstenad, förlamad, förtappad.

Speglade mig i glansen av min oro och tappade fokus, en saltstod i underjorden och utan lycka står jag kvar.

Hård, kall och skrovlig.

137.

Kalabalik, kaos och självkannibalism.

Konsumerar bitar av mig själv, den gnagande känslan förtär mig inifrån, delar som tidigare var framträdande är nu upplösta.

Klumpen i magen håller mig mätt, kindknotorna mer framträdande och känslan av overklighet speglar sig i det yttre.

Som en vålnad vandrar jag i tillvaron,

ser en kvinna i spegeln och försöker känna igen henne. 

Känna in, känna av, känna något förutom det här.

Klockan tickar som en bomb redo att brisera och jag likaså.

136.

Minut för minut,

sekund för sekund,

tiden rinner i väg 

och jag har inte tid.

Jagad av jordens kurva,

det känns tungt att vara, 

tungt att vakna, tungt av vana.

Svårt att hålla ihop, 

hålla isär, hålla igång. 

Imorgon börjar det om

och jag försöker allt jag kan för att hålla ut.

135.

Flyr och flyger fram,

min framfart är fartfylld och fantastisk.

Med sjumilasteg seglar jag fram längst trottoarens ojämna underlag och undergräver min vrede. 

En ruvelse i själens mörka avgrund, en känsla av svek från överheten, kroppens krona, hjärnan ; det jävligaste av organ. 

Jag försöker organisera detta organ, försöker tukta, truga, buga och be men den sitter på sin piedestal och hånler läckert i mjugg.  

Hela min tillvaro går ut på att överlista överjaget och överleva till morgondagen.

134.

De pratar om mig i rum jag inte är,

med varma röster och ord av saknad.

Ett litet ljus i livets mörker,

en liten glimma, ett litet ögonblick av ro.

En solnedgång, en vän och en värme i kylan.

133.

Diplomerad självplågare med ett dedikerat självförakt och drakonisk dunderångest.

Det duger inte, det dåliga ser sämre ut i dagsljus och ljusningen, tjusningen som tidigare sågs mellan molnen är nu dova mörka och instabila åskmoln...som jag.

132.

En gruvligt, ruvlig känsla,

klumpen i magen och känslan av skam.

Avklädd, förklädd och rädd som ett får i vargakläder i tvära kast med vargarna.

Ställas till svars, till sot och försoning, till allmänt åtlöje och andras nöje.

Skammmen är världsomslukande likt midgårdsormen och ylar i kapp med Fenrisulven.

Detta är mitt Ragnarök.

131.

Likt en vålnad går hon genom väggar över vägar och sakta, mycket sakta når hon sin destination. 

I en värld där en vindpust är en orkan och alla stilla vattendrag stormiga försöker hon andas, men det går inte, försöker hon hålla huvudet ovanför vattenytan men drunknar.

Jag kommer drunkna i mina egna tårar, jag kommer torka ut och torka ihop, jag kommer inte orka, jag orkar inte.

Stilla mycket stilla drivs hon till vansinnets yttersta rand, där stannar hon och känner suget i magen. 

130.

Mörkret faller för långsamt, längtar efter tystnaden, den öronbedövande stilla,den tunga sömnen utan drömmar.

Slutat lyssna på musik, slutat gå ut, slutat göra något förutom att lida, undvika lidande och slutligen sova, orolig och oroligt.

Imorgon går solen upp igen och jag med den, så börjar det om, min krets i denna helvetiska komedi som ringar in verkligheten.

129.

Trött ute, trött inne

Trött i själ, trött i sinne.

Så passerar ännu en dag livet, 

ännu en dag tagen för givet.

128.

Det blir aldrig bra, 

det blir alltid fel. 

Snabb, slarvig, slaskigt och sönderrivet,

Ogenomtänkt, oavhängt och alldeles, alldeles värdelöst.

127.

Alla mina bränder blir till aska, 

det är det förväntade resultatet efter av år med luntande. 

Det var en gång en gång och den var grusad, 

sagor är för barn och drömmar för idioter. 

Jag borstar av mig, borstar tänder, bröstar upp mig och låtsas, 

som en bakgrundskaraktär i världens skådespel,

önskar jag ibland att jag kunde leverera åtminstone en replik felfritt.  

126.

Bygger en vägg av text, 

utan tanke, substans eller innehåll. 

I denna vägg speglar sig alla mina fel och brister,

skrattar åt mig utan att hålla tillbaka och ler i mjugg åt min otillräcklighet. 

Jag skriver sidor av meningslöst dravel i hopp om en lösning, en slutsats en katharsis, 

men sidorna lyfter ihop med tårarna och lämnar mig tom, trasig och uppgiven.  

125.

Är en utstuderad vanemänniska, lättförföljd och enkel att mörda.

Beställer alltid samma sak, sitter på samma plats och går samma vägar vid fasta tidpunkter.

Mina mönster är utstuderade, lättstuderade och som student har grundbalkarna i detta bräckliga bygge rubbats.

Där det tidigare var granit är det nu frigolit och den grundmur som var konstruerad omsorgsfullt är nu en hög vita plattor av besvikelse.

124.

I glömskans labyrint är jag lömsk och korrigerar alla fel i efterhand.

I dimman av ihopflytna dagar framstår jag sällan i god dager, dagvild, dagvill eller villrådig.

123.

Förlorar mina fläckar som solen eller leoparden, det är frågan på allas käpphästar.

Bakom den ovårdade fasaden finns det mer bråte, ett hus som gett upp och imploderat. 

Ett konvext, konkavt och konstigt hus fullt av villor och vrår, med blinda vinklar och hemliga rum.

Ligger i källaren och hör ljudet av jorden, ligger vid grunden och försöker jorda mig, grunda mig och försöker ta mig samman,  ta mig upp.

Men men maslowska trappan är allt för kort och stegar sig uppåt utan att vara välbesökt.

122.

Vi sitter och betraktar verkligheten, historien, diskuterar nutiden, dåtiden och deras tvivelaktiga relation.

I en villervalla av stolar, stollar och andrum pratar vi utåt, inåt och till varandra.

Dagen blev till kväll och solen lyser medan kraven får vänta tills en bättre version av verkligheten dagas.

För just nu, i detta ögonblick, denna sekund, i denna strimla av historia så är jag fri. 

121.

I ett myller av människor, möten och medmänsklighet känner jag mig modig.

I den röda floden av pulserande vilja flyter jag med och vaggas stilla till att våga, hoppas och längta.