120.

Tänker ofta på människors insida,ens egen självbild baseras på andra människors bild av en.

Passerade en man som såg ut som en amerikansk skådespelare och jag började tänka på hans insida.

Tänker han ofta att folk vill vara med honom för att han ser ut som denna skådespelare, ligger han vaken på nätterna och grubblar, känner han sig osäker i relationer eller har han förlikat sig med tanken.

Använder han det för att få fördelar eller har han en molande känsla av att ingen ser honom.

Eller bryr han sig inte, till skillnad från mig som nu har grubblat i flera timmar över om han mår bra.

119.

Utanför lyser solen, 

jag har besökt den flera gånger idag. 

Flyr mitt torn och ger mig ut på utflyktsfärder, 

för en som gillar att sitta hemma och dricka te med sin drake och skrocka åt riddare,

har det gyllene håret släppt ner fler gånger än på många veckor.

Jag flyr ut och andas, 

tänker, lånar böcker och försöker läsa mig till klokskap. 

Men jag är en oklok tok, 

tok för rastlöst, en vankande vålnad i världen. 

Så jag murar igen mina fönster,

pratar med väggarna och försöker ignorera världen utanför,

samtidigt som utanförskapet gör sig påmint   

118.

Den som ändå var ;

avspänd,

istället för anspänd. 

Avslappnad,

istället för förslappad.

Rofylld,

istället för kravfylld

Färdig,

istället för färdig.

117.

Skriver en glad dikt,

nästan av plikt.

Skriver lycka för att bota det olycksaliga, skriver glada ord av varma ömma tankar och hoppas att det hjälper.

116.

Inspirationen lyser med sin frånvaro,

ett lugn innan stormen, en månads vila komprimerad och placerad i stormens öga.

Imorgon börjar det, 

Imorgon händer det,

Imorgon börjar jag

...men det säger jag varje dag. 

115.

Varning för vrak,

med vatten över huvudet ser man bara masten och måsten. 

I djupa vatten simmar osunda stora tankar och planerar sitt plundrartåg.

Sänka skepp med livet som insats,

först tar vi självförtroendet, sen känslan och allra sist själen så du känner det riktigt ordentligt.

 

114.

Urskillingslöst utkristalliseras en utstuderad utsaga, 

stilla cirkulerar jag studien, 

försöker förmå mig att tänka smått, 

sakta ner storleken, 

avskala anfallet 

och falla in i fuktighet.

113.

Dagarna dundrar dystert därhän då deltagaren debatterar desperat, desto mer dämpad, dräpande och dramatisk blir denna dotter. 

112.

Skyndsamt hastar sekunderna förbi,

ett virrvarr av klockor, ett ringande i öronen, ett tickande i bröstet.

Likt en stressad kanin på väg till te, rusar dagarna förbi, jorden öppnar sig, slukar mig med hull, med hår, med hela mitt väsen.

Jag äter kakan och blir större,

dricker drycken och försvinner för några timmar. 

Nu kallar sömnen och i drömmen springer jag vidare med klockan innanför ögonlocken och snart blir det morgon...och då börjar det om.

111.

Varm, trygg, ombonad, nerbäddad.

I de mjukaste kläder, bonar jag omkring i boningen. 

Idag är en snäll dag,  en mjuk dag, en dag i stillhet och lättja, idag stänger jag av hjärnan, sätter på hjärtat och låter kroppen känna av världens behag.

110.

Blundar, blinkar och öppnar ögonen,

konturer blir till former och formerna till ting.

Sakta tar världen form, uppenbarar sig med sina uppenbara fel och brister.

Varje nyans är gräll, varje ljud högt och varje intryck alldeles för intrycksfullt.

Så jag trycker, blundar och låter världen passera, ännu en dag förlorad, ännu en känsla förstorad.

109.

Ute luktar det regn och gräs och fiskmåsarna skriker i desperation efter kärlek.

Världen är omhuldad i ett täcke av färger, dofter och spår av liv.

Det som en gång varit kanske inte alltid så förblir. 

108.

Äter allt, konsumerar världen, sväljer den hel och känner hur det stockar sig i halsen.

Vad innebär ens måtta för en medelmåtta?

Halvvägs, segvägs och segervis.

 

107.

Läser och läser och kommer aldrig till kärnan, försöker tolka, omtolka, urholka men når inte några svar.

Tar en halvdag av att vara halvdan, 

men likt en dålig köksmaskin har jag två lägen och idag är jag fan off 

106.

Går i vanvett utan att passera gå,

varje ljud, varje skiftning, varje stopp, varje sekund, varje ögonblick.

Går i väntan,

Går i längtan

På att det ska vara över,

det som jag behöver.

Diskmaskinen är igång igen 

och jag önskar att jag kunde andas.

105.

Sjukdomen svepte in med ett mörker,likt kartor över Europa med Digerdöden illustrerad som en råtta.

Varje gång kroppen får vetskap om vila tar den sin chans, kapitulerar, sviker och gör återhämtning onåbar.

Men det var inte råttorna, det var lössen säger min inre wikipedia som aldrig håller käften. 

Så det kanske inte är sjukdom utan en systemkollaps, ett syntax error och en blåskärm i hela mitt väsen.

Idag ska jag åstadkomma inget,

i sann högtidsanda.

Jag har inga spikade planer, 

tänkte mest hänga. 

104.

Saknar sakta i en sval segdragen session,

sörjer och sörplar i sig sina samvetskval.

Sociala sammanhang är i säsong och som samtliga söker jag samkväm, sammanhang och social samvaro. 

Saknar somliga och smyger i skuggorna för att se, stalkar de sociala medierna för att se henne, försöker svälja min känsla av svek, svaghet och sorg. 

Men det går sådär, sörjer mer sällan och sammanbiten sållar jag mig till de sällsamma, sorgliga och solitära.

103.

En tillvaro av vila,

en dag utan hjärna, utan tankar och utan utanför.

Sakta har dagen passerat och jag har försökt suga ut varje nyans, varje känsla av sinnefrid och tystnad 

102.

Passera, kassera, rasera 

Ett korthus, ett riskabelt bygge med vindpustar, andetag och hjärtslag som motståndare.

Håller andan och försöker att inte falla i fällan, försöker att tänka två gånger, fem, sju innan jag sågar. 

Jag opponerar mig, jag formulerar meningar och bygger bisatser och hoppas på befrielse.

101.

De som går långsamt,

utan ålder,  besvär eller packning. 

De kan dra åt helvete.

Med sig kan de ta 

mitt i gångbanan vandrare, 

lyckliga och olyckliga par,

gå-bredvid- varandra-i-grupp-vännerna,

Lattepappornas parad, velaren som sicksaktar makligt i stilla takt och nästan mest av allt stannaren.

Jag går snabbt, argt och i takt med mitt brinnande hat, snabbt försvinner världens bekymmer tills blodsmaken fyller munnen och det smakar metall.

Jag går snabbt, bestämt och marscherar bort från bekymmer, problem och allts orättvisa.

Jag går snabbt för att jag tänker bättre när adrenalinet pumpar och blodet rusar och tankarna mal i takt med fötternas placering.

Jag går snabbt för att jag vill, för att det är kul att flyga fram och låtsas att man äger världen.

Jag går snabbt för att jag har långa ben och har utvecklat en teknik av att trycka ifrån med höften och då går jag snabbare.

Jag går snabbt, i diken, i väggrenar och rabatter för att undvika de mänskliga hindrerna i vardagen.

100.

Den påbörjas med en sprängande huvudvärk,orsakad av att testa teser och slita ut de sista hårtesterna.

Som tunnhårig, hålögd och ödellik,tar jag mig an kvällen. 

Den inre Godzillan speglad i det yttre, krossar byggnader, spyr eld och går ovarligt fram genom tillvaron. 

Ett lokomotiv,

som krossar ett liv,

en svanslös ödlekvinna,

som helst vill övervinna. 

Sinnesfriden är en mil bort,

så jag borde fatta mig kort.

99.

Öppnar ögonen ovan

Det är så jag simulerar världsvan.

Ikläder mig rollen som intellektuell,

men inom mig pågår en blodig duell.

En blodig kamp mellan hjärna och själ

där tankarna virvlar och sällan vill väl.

Letar ledtrådar i min hjärnas natur, 

som att plocka upp artefakter från en gammal kultur.

Tänker tills ett litet hål börjar bildas i pannan, en erotion av emotion om varannan.

98.

Självmedvetenhetens svala sken,

sargad och självförvållad.

Söker, spårar och ser sanningen.

Sakta slutar sagan, sörjer, suckar och somnar såsmåningom. 

 

97.

Utökar vokabuläret med;

"prosaisk - vardaglig, alldaglig; nykter, saklig, torr, platt, fantasilös, tråkig." 

och inser att jag både uppfyller kriterierna och motsätter mig dem. 

Det går att vara tråkig på ett roligt sätt, 

ikläder mig ofta byråkratins mantel 

och sveper omsorgsfullt och ömt in mina meningar,

med fraser från olika policydokument

de citerade fågelfänen är alltid en källa till stor underhållning. 

Att se det roliga i det tillrättalagda, 

att läsa mellan raderna i ihopkrystade plattityder 

och fnissa åt olika visionsmål har jag gjort till en sport.

Jag gör en byråkratisk revolt,

och använder deras ord

för att styrka mina argument. 

Sakligt, tråkigt och platt

tar jag mig an det fantasilösa 

och hittar stycken av ren och skär humor. 

  

96.

Sakta försvinner förnimmelsen av förstånd och eskalerar i en tyfon av känslor,  

ett virrvarr av tankar, tvivel och tvekan. 

Den som är van har uthärdat stormen förutom,

den som saknar kraft surrar fast sig vid rodret 

och den som vill vidare tar på sig sin sydväst och marscherar bestämt igenom. 

Jag gör det av ...illvilja, 

lättjefullt sätter jag lömskt mina massiva fötter efter varandra, i en parad av ont uppsåt och skadeglädje,

en uppvisning på livets catwalk 

och ett stort jävla "fuck you" ,

till allt, till alla,

kommer jag så småningom ut på andra sidan  och känner plötsligen solen mot mitt ansikte. 

95.

Ja visst gör det inte ont när kroppar brister.

Varför skulle annars vården tveka?

Är det bilden av att den obildade bör lida,

eller marknadsvärdet över människovärdet?

94.

Efter en sömnlös natt är ljuset mer bedövande.

Efter grubblande blir dagen mer bedrövande.

Plockar stilla upp skärvor av mitt väsen

och ska försöka att vara mindre kräsen.

Det kommer gå bra, jag kommer bli glad

annars finns det alltid choklad.

93.

 Det snörper till i bröstet, 

en gastkramande känsla av att någonting är fel. 

Svettningar, darrningar och rösten, alltid rösten

den taskiga mobbande inre rösten som säger att allt kommer gå åt helvete. 

Men tänk om det inte gör det, tänk om jag överlever, tänk om det blir bra?

Jag har en gång tagit ut lyckan i förskott för att jag vågade,

varför tar man då alltid ut olyckan i förskott? 

Rutin, erfarenhet och rädslan av att känna sig tragisk för att man trodde, 

tänkte, hoppades och sen fick man minsann veta sin plats säger rösten belåtet. 

Det ringer det i öronen, ring ut den gamla ångesten och ersätt med ny.

I en loop av oändlighet hörs rösten starkare, slickar sig om läpparna och tar ton. 

Men jag ska dränka den, mobba tillbaka och försöka för det är det jag gör, alltid.  

92.

Jag är orolig i skälen

och vandrar på virtuella gator.

Grottar ner mig i historien,

myser, pyser, belyser.

I en värld av tråk,

finner jag ett glädjestråk.

Detta är inte allas kopp te,

men sannerligen min kanna kaffe.

 

91.

Det behövs inga aprilskämt, 

jag är redan grundlurad

bortkollrad,

ivägtrollad

Den största lögnen är sanningen

och det största skämtet livet.

Det behövs inga skratt när verkligheten går i moll och hon som upplever den har noll koll.