303.

Andas i fyrkant och fokuserar på hörnen, fyra punkter som håller mig jordad. 

I mitt huvud sköljer den inre monologen bort onödigt yttre sorl, jag är glatt, hal och min fjäderdräkt är prunkande. 

302.

Bygger meningen i huvudet, klossar av vokaler och konsonanter som bildar avbilden av tanken.

Bygger mina fraser, strofer och kvasifilosofiska uttryck. Okvalificerat gissande, skissande och dissande.

I mina byggnader är väggarna robusta och rustade för strid. Skjuter snabbt in en mening, dräpande, dödlig, rakt in i hjärtat.

301.

Väntar i ovisshetens vågskål, 

vägrar hoppas, hållet dock hoppet vid liv. 

Lämna trygghet för motstånd i hopp om välgång.

Står i vägskälet och väntar på vägvisning. 

300.

 Små saker, enkla ting, små gester, gör allting överkomligt.  

I min simpla verklighet krävs det inte mycket,  för idag var alla mina bägare fyllda.

Rätt in i det hårda hjärtat och bakom den skamfilade fasaden rämnade murarna.

För jag är både en "fin" och "genuin" människa samt"sagolikt vacker". 

Jag möter människorna och de nöter mig, men ibland blir man rustad och omruskad av andra människors bild och ser sig själv i strålkastarljus.

299.

En avsaknad av saknad, bevakar beteendet med ett bedrövat sinne.

Ett bevarat minne i formalin, skört som porslin.

Jag polerar tills jag kommer innanför bindväven, när jag når ben slutar jag nog att riva upp såren.

Åren går och jag med dem, vidare.

298.

Vill gå i boll, direkt i boll, utan att kollidera med planket.

Vill rulla mig till boll,  gå i ide och återvända till bättre dagar. 

Vill att vardagens meningslöshet ska kantas med guld,  vill ha min bägare osmolkad och jag vill skratta med magen,  från bröstet och genuint. 

297.

Hettan går i vågor och skrämmer bort kylan inuti och utanför. En värme som sprider sig neråt, utåt, bortåt och tränger bort de isande känslorna av missär.

Med en tyngd i magen och brännande läppar ler jag och känner mig chill. 

296.

I skenet av lysrör blir jag orörlig, pratar för snabbt, säger för lite, känner mig liten, sliten, sammanbiten.

Jag är inte ett CV, jag är en jävla upplevelse.

295.

Vi pratar och smakar på orden,

en röra av ämnen i livets buffé.

Vi byter, avbryter och förknyter band, mellan, framåt, bakåt och åt vänster.

Vi ser historiens vingslag upprepas, repeteras och i vårt orerande kommer oron över världen, mänskligheten och människorna.

Vi pratar förstånd i samförstånd och ståndaktiga försöker vi hålla fanan.

Det är en dag i världen som kändes värdefull.

294.

Skyr, avskyr och flyr istället för att illa fäkta, borde börja jäkta.

Min lilla värld börjar krympa och jag med den.

293.

Väntar på viljan att vilja, 

Väntar på att varligt våga,

Väntar på att vanvettet ska vända.

Hoppas på hoppet och lever på livets avkant, nära branten balanserar jag all mina bollar.

För jag är både flexibel och tålmodig men inte särskilt modig.

292.

Vänder mig ut och in, vränger mig i konstiga vinklar, vrider ur, skakar av.

Jag är en urtvättad trasa i världens tvättdag, tekniskt sätt ren men ständigt smutsig.

Mellan fibrerna av mig bor det som är svårt att göra sig av med, lägger min panna i veck och mellan dem finns bekymren. 

Jag slätar ut, smetar på och håller i. Tar mig själv och trasan och viftar vit flagg för livet.

291.

Nerbäddad, omhuldad och varm.

I en bädd av filtar har jag byggt ett rede av oberedskap, det görs inget vilket är bra för sinnet.

290.

Med solidaritet som ledord,

blir man ledsen vid avsaknad.

Av samvete,moral och alla dessa samvetskval som omger mig, men inte dig.

En rad av val och du väljer dig själv, ett pris har ett pris och du förlorade vinsten

289.

Jag föredrar mitt kaffe svart,

som min själ och mitt vin rött,

som blodet från mina fiender.

288.

Livets trådar vävs ihop och bildar ett nät, en snara att snärja, fånga, fästa verkligheten till, på.

I denna väv, växer jag.

Ät mig, drick mig, viskar jag medan världen försvinner under mina fötter.

Är väldig, världsomvälvande och omständig.

287.

Det ömmar och det spänner, men jag fortsätter. Ignorerar men med skenande känslor i bakhuvudet, framhuvudet samt alla dess mindre delar.

Fortsätta, utsätta, glömma, gömma och stoppar huvudets alla små delar i ett renande sandbad.

Imorgon börjar jag sluta,  imorgon har jag kraft ork och vilja, imorgon är början på resten av min prokrastinering.

286.

Klockan går och tiden sätter sina spår,  ser ett ansikte som ser välbekant ut, vrider vänder och ser ner på mina händer.

I spegeln undviker,avviker och viker av med blicken. Jag blickar inte framåt jag blickar bakåt till ansikternas historia.

285.

En oas i livets storm, i ögat finns stillhet och tid att stänga av tankarna.

Jag har gjort ingenting men samtidigt upplevt en evighet. Följt intriger, sett mysterier uppklaras och kärlek födas och dö.

I min stillhet bor kaoset, i mina dammiga hörn bor det dåliga samvetet och en ny evolution kan ses gry på diskbänksrealismens smutsiga yta.

Jag är lättja, alla vill vara med mig. 

284.

Det ska vara så som jag vill, symmetri, magi, fantasi.

I regelbundna former formas magiska ting och cirkeln oändliga möjligheter är bara början på slutet.

Var sak har sin plats, fin plats i mitt palats av minnen, sinnen och känslan som blev övervinnen.

283.

Drömmer om stordåd,  fantiserar om framgång,det tar bort udden av vemod.

Min hjärna drar slutsatser, stannar vid avsatser i väntan på ansatsen.

282.

Villervallas väderlek, vägrar vara vek.

Vandrar vardagligt, vanligt, värdigt.

Vad vill verkligheten? Våga vägra vara!

281.

Intrigera, inte reagera.

I skuggornas vals vaknar valmöjligheter, våga välja, våga våga, våga vänta på vågrörelser, förströelser.

Idag går till ända, imorgon börjar det om.

280.

Surdegsbrödets spänst och seghet mellan tänderna, ostens sälta och krispet från paprikan.

Drömmer om mjöl på fingrarna, tyngden i magen och studset i stegen.

Jag fantiserar om att dela, smöra och sedan förgöra. Jag dagdrömmer om ostmackor och undrar om mitt liv är rikt.

 

279.

Som en hinna, ett motstånd, ett avstånd. Mellan mig och allt, mellan mig och alla mellan mig och något.

Ser på världen genom en glasvägg, nära men samtidigt långt borta. Jag är i ljus och blir bländad av inget, jag är inget och blir bländad av hörn.

278.

Slösar bort dagarna, spenderar mitt liv med tidsdriveri, hysteri, apati.

En dag till ända,  en dagsslända.

277.

 Jag kastar orden ut i etern,hör dem studsa, eka och tona bort.

I mitt vakum av ilska skriker jag i tystnad tills rösten stillas.

 Jag är ett vattenglas, inom mig bor stormen. Jag är en uppdämd damm sekunder ifrån.

Jag är nära, allt annat i periferin. 

276.

Är vid liv, omgiven av konsekvenserna av handlingar. 

Lever med att leva, överleva och försöka bita ihop, lappa ihop och inte bryta ihop av att ha överlevt.

Ser rynkor som aldrig borde fåtts och år som inte skulle gåtts. 

Lever i skuggan av en död som överlevts och ett liv som är. 

275.

Agerar, interagerar, konspirerar, kontemplerar,funderar, kontrollerar, transpirerar, figurerar, reagerar.

I erornas ismer är alla egoister. 

274.

Ut ur askan, in i elden. Så brinner mina rutiner, så fattar världen eld och jag med den. Brinn, sätt fart, sätt igång och skapa en förlösande bördig jord.

Men i vardagens aska känns allt grått och jag en gång lysande, nu falnad.