364.

Kroppen gör motstånd,  

vädjar om vila men jag vill framåt.

Hastar genom existensen, rundar verklighetens hörn och ramlar rakt ner i nuet.

Vill inte leva i nuet, tänker framåt, blickar bakåt ökar takten och marscherar till min inre monolog.

Framåt, bakåt, hit, dit, skit. Nu kom nuet och visade sitt fula tryne.

Jag backar för att ta sats, fintar, lurar, gäckar och rusar in i mina vindlande tankebanor. 

Varför hör jag aldrig talas om nickelallergi längre, har nicklet blivit bättre eller var det en bara modegrej på 90-talet?

Vad hände egentligen med van Goghs öra, jag jobbar på att förstöra, kopplingen mellan tanke och känsla.

I ett virrvarr av lösryckta fraser hämtar jag stöd, stabilitet och habilitet. 

Sen kommer nuet och jag springer vidare.

363.

Förmår föga, futtala försök får förkastas.

Förlorar, förlorad, förlorat.

Fångar fåfängda fraser, fnyser förtvivlat och förklarar förfärliga företeelser.

Fatta förståndet och flyg med det.

362.

Det började med en pirring på nedre läpp,

Såg mig i spegeln och blev helt förskräckt.

Sjunker sakta genom världen,  i värde, i värdskap och är nu vanskapt, igen.

361.

Medioker, median, medelmåttig, mellanmjölk. Medan medvetandet medlar möter människan medeln.

Mutar mig med miljöombyte, möter mörkert, medhar matsäck. 

360.

Vaknar i en verklighet av värk,

i huvudet, kroppen och själen.

Gårdagens respit kräver sitt offer och offerten är ofantlig.

359.

 Ställer mig alltid upp, 

har gjort det hittills och varför skulle hundrande ronden vara annorlunda.

Ställer mig upp med blödande hjärta och bär mina ärr likt en sköld.

Min kropp av ärrbildning är ogenomtränglig.

358.

 I ett rum av sorl är jag stoisk,vänder mig inåt, tittar bakåt och förvandlas till en saltstod. 

Skapat en mur, en fästning, ett torn och där vill jag vara.

Utanför mina murar är allt rått och färsk.

357.

Utanför pågår världen, 

men här står den stilla. 

Luften har tätnat, 

rösten förtvinat

och jag  förtvivlad. 

Det har formats skåror i mina kinder,

floderna som har erodetat huden.

Den är hård, jag är hård och måste härda ut.

356.

Väntar i ovisshetens kammare,

hör min röst säga fraser som den aldrig hört innan. 

I den surrealistiska verklighet som är min vardag försöker jag att inte smälta ut eller bort.

Tiden står stilla,  dagarna rusar och jag rasar med dem. Jag vill bara att han ska komma hem. 

355.

Där det tidigare var lugn är nu storm,orkan, eld, vrede.

Jag ser rött,  världen färgas liksom jag. Backar för att ta sats och nu, nu, nu...jävlar.

Ge mig, nu.

354.

Sen kommer alla känslorna,  jag ser dem i horisonten,  orovarslande, mörka, arga och alla nyanser av helvete. 

Jag väljer att inte gå mitt horisonten,  möter världen genom en hinna för att hinna. 

Måste vara varsam, försiktig, på denna knivudd räknas varje millimeter.

353.

Pratar runt,  strunt,  stumt. 

I cirklar går samtalen och världen.

Den stilla gången har gått,  allt som var är inte.  Jag är slut.

352.

Det bultar i huvudet, ekar i bröstet och stramar i halsen.

Hela kroppen är som en bågsträng och jag har lärt mig att spela den som en fiol.

Så jag spelar medan skeppet sjunker.

351.

Mellan raderna ser jag livet, små ord av mening. 

Har fyllt i de tomma fälten med bokstäver som skildrar liv.

Kryssat i rutor, redogjort och klarställt. 

Nu är bara livet kvar och jag ska orka leva det.

350.

1.

Håller ihop delarna av mig själv,

hårt, nära och desperat.

Bygger ett fort, en mur, en vallgrav. Införskaffar drake, armé och rakar av mig håret. 

Känner hur de försöker rymma, jagar dem, lockar dem och fångar dem.

2.

Förlorar mig i fantasin, seglar iväg till magiska platser. 

För långt bort i horisonten ser jag verklighetens skimmer och förnimmer känslor jag stampat långt ner. 

Försvinner i sidospår, snedsteg och diken. Halkar ner från vägen och ligger stilla, förlikar mig med situationen och tittar uppåt mot stjärnorna. 

Fokuserar på dem, en efter en och gör det tills hjärnan blir tom, spänd och blank. 

349.

Blandar fantasi med verklighet, skratt med gråt och galghumor med sorg.

Drar i de långsamma byråkratiska trådarna som nu formar verkligheten. Fångad i ett nät, flämtar efter andan och tar mig andakningsfullt igenom livet.

348.

Allt som var, allt som är och allt som aldrig blev. Ånger och ångest är mina plågoandar, de vandrar vid min sida och viskar ord som får det att rysa i ryggmärgen.

347.

Det går i vågor, svallvågor, tsunamis och sen ebbar stormen ut.

Vattnet blir klart, blankt, svart och stilla.

Men sen kommer vinden och med sig bär den minnena.

346.

Så slutar din vandring till slut,

tankarna slutar snurra och grubblerierna stannar.

Snart väntar en sista färd och sedan får vi göra upp med våra minnen.

345.

 Jobbar på att jobba mig bortåt,  utåt, framåt. Hålls kvar i stunder av tvekan och självförnekan.

Tagit dina år, skapat dina sår men det är som det var igår; färdigt.

Slösat på dig, på mig och i mina muttra dar tänker jag på vad som var, kunde varit och vad som är kvar

Som kvarleva, har jag börjat leva.

344.

Virvlar genom vardagen, slaktar drakar, släcker bränder.

Bakom varje hörn lurar en utmaning och jag kan, jag vet, jag tänker ut.

Nu är jag, vad är jag sen.

343.

Kommer upp över ytan och hämtar luft. 

Korta andetag, andas ytligt, ymnigt och desperat, kämpar i mig luft.

Känner hur syret värker i bröstet, fyller det och sen försvinner, förnimer luften och försöker igen. 

342.

Kämpar mig igenom dagen med kramper i magen, var dag ett obehag.

Sakta sätter sig spåren i kroppen och lämnar ett skal av kval.

Bortvald, utvald och samvetskval. 

341.

I mjuka kläder är jag orädd, beredd och självsäker. När jag är ful är jag bekväm, när jag är bekväm är jag trygg, när jag är trygg är jag snygg.

En cirkelverkan av bevämlighet och jag kör varvret runt. 

340.

Dagarna flyter samman, vattenmassorna blandas, separeras och späs ut.

Kvar sitter jag omgiven av vatten, det stormar i alla vattenglas och från himlen piskar det motvinds.

Jag försöker vara formbar, användbar men vattnet kryper in i alla skrymslen och eroderar, bildar rost och märg.

Jag är ringrostig och trött in i märgen, men vattentortyren fortsätter.

Det kan vara droppen som får det att rinna över, det kan vara droppen son släcker hoppen.

Fylls upp, ebbar ut och lämnas tom.

339.

 Känner takten i ryggraden,barrikaderna under fötterna och budskapet som får mitt hjärta att slå snabbare.

Omgiven av värme, kärlek och solidariet sträcker jag på mig och känner hur alla världens problem lyfts bort från axlarna.

338.

Bygger ett bo,  börjar bli bofast.

Begynnelsen till bebolighet börjar befästas, begrundar borgens beskaffenhet och blir berörd. 

Bland bråten finns belåtenheten och brevid besvikensen beredskapen.

337.

 Lättad, lättnad, mättnad.

Lyft, lagom luft under vingarna, uppburen, svävande, utsvävande men jordad.

336.

Skärvor av barndomen ljus har falnat, de röda drömmarna om kamp var en fasad och jag såg snopet på.  

Men vi hoppas på en annan dag,  i en annan tid, med en annan som kan väcka hoppet igen. 

335.

Ledlös, lealös och ledsen.

Jobbar med stressen,  pressen och det eviga tristessen. Vill bara vara,  vill bara vara ensam men är omgiven av andra i tomma rum. 

Vandrar vägar på samma gator och vägrar ändras,  vågar inte hoppas,  fortsätter att låtsas.  

Så går solen ner igen och det fortsätter.