Det växer sig större,
till bristningsgränsen,
till randen
och till evigheten.
Försöker begränsa,
behärska,
kontrollera
men likt kokande mjölk spiller det tillslut över
och lämnar en söt kladdig fläck av misslyckande.
Jag börjar om, tänker om, formulerar om
Paralyserad går jag i dvala,
omgiven av av projekt jag försöker kvala
...in i teorins hårda ramar.
Här har inga knop uppnåtts,
inga bedrifter begåtts,
Imorgon är en annan dag,
då det kan finnas både motivation och uppslag.
Inga föremål får förvaras i trapphuset,
ändå radas det upp fler och fler skor utanför dörren bredvid min.
En inskränkning i den personliga sfären,
ett övertag i den gemensamma atmosfären.
Är detta början på ett parti av vinnare och förlorare
eller kan det vara jag som är en nedrans förstorare.
De små gesterna i livets rum,
gör att jag inte vill vika en tum
och det kanske är jag som är dum.
,,,men man får ju inte.
När man i farten nödgas skriva en dikt,
känns det nästintill som en plikt.
Men hon rask
och håller på att falla pladask.
Hon går längst vana banor
genom en stad med långa anor.
För att möta upp en vän
hon såg för allt för längesen.
Mitt ansikte har blivit så kommersiellt,
säger kvinnan bakom väggen.
Jag försöker förstå vad hon menar,
kommersiellt, hur har man ett vinstdrivande ansikte?
Jag sneglar genom fönstret på vägen ut,
stillar min nyfikenhet och ser ett ansikte mest som alla andras.
Ibland behöver man inte veta,
Ibland får man sluta leta,
Efter det som är kommersiellt,
Trots att det inte är särskilt snällt.
Jag läser och läser,
och skapar en kris.
Jag tänker och tänker,
och skapar en bris.
Ett luftdrag genom verkligheten,
en tornado av i form av tveksamheten.
Jag vandrar i ismernas land,
provar dem likt den trope av glasögonprydd nörd som blir vacker,
tar av mig en ism, släpper ut mitt hår, skakar av den och tar mig sen an nästa.
Förvandlad från anka till svan,
från svag till världsvan.
Mina ismer varierar, de går från pessimism till realism
med glimtar av narcissism fläckas min feminism.
Jag plockar upp dem, använder dem, namnger dem, hatar dem, älskar dem,
i ismernas land finns det bara starka känslor och likt en rustning ikläder jag mig dem.
Medvetet, självmedvetet och målmedvetet provar jag, efter humör, efter dagsform efter världsnorm.
En ism kan förvandla det svårformulerade till begriplighet, filtrera och sortera och genom mina nördglasögon göra världen förståelig, oförståelig, oförlåtlig.
Sätter mig in i hatet, omhuldas av kärlek och byter glasögon som andra provar skor.
Somnar och vaknar med ett ryck,
en förspilld dag där överlevnad är målet och vila metoden.
Lägger mig tillrätta, tillrättalägger mig och hoppas på bättre dagar.
Ute lyser solen,
hon ser den bakom persiennerna.
Ute blommar snart perennerna
hon begrundar detta faktum i sin kula.
Hon är hemmatam, världsfrånvan och trivs i sitt eget sällskap,
i hennes hjärna pågår så livliga diskussioner att omgivningen kan verka inträngande, ansträngande och påträngande, men ibland även för den motsträvigaste av kreatur kommer det trängande behovet efter kväm eller skap.
Överväger mina möjligheter,
möjliggör för mina överheter.
De som säger att det löser sig,
är sådana vars problem oftast löses av andra.
Silverskedar i munnen och sparvar i diverse kroppsöppningar,
odlar mitt klasshat, kurerar min ilska och samlar ammunition.
Måste, måsten och må ske,
jag lever med kniven bekvämt vilande mot strupen.
Fastnar i detaljer, som vad är det för märke på kniven, hur ofta ska den slipas, var köper man egentligen knivar, finns det en särskild affär eller sker all knivhandel på nätet?
Är det då det mörka nätet, eller det vanliga...och tullen, vad händer i tullen och lagen vad säger egentligen knivlagen. Så då läser jag den och ser att den även omfattar kaststjärnor.
Kaststjärnor? Har någon annan än Bondskurkar och Turtles använt kaststjärnor? Jo, samuraijer, så då läser jag vidare och kniven vilar vidare och jag är hundra steg framför.
Den kallar till henne,
besvärjer henne och tilltalar hennes innersta väsen.
Målmedvetet skruvar hon av korken och tappar upp, det börjar som en stril och slutar som en störtflod.
Hon värmer glaset mellan sina händer, och tänker att den ska vara ljummen och tar en första klunk, den sköljer bort dagens bekymmer, morgondagen problem och grundar henne i närvaron.
Sen en till och ännu en, i en loop av affärer, pantningsstationer och det dåliga samvetet.
Så var ännu en mustsäsong igång och motståndet är obefintligt.
Den fängslade flyr fångenskapen bojor,
begrundar sin gyllene bur och sträcker ut vingarna.
Här i det fria, finns luften och den är som alltid fri.
Hennes styrka är ihärdighet,
hennes svaghet är lättja.
Det är dock inte alltid lätt i en härd
och synnerligen inte i en hård värld.
Hon transkriberar verkligheten, gör de obegripliga begripligt och sakta uppenbarar sig sanningen och hon gör den till sin egen.
Velandets vidriga vridning,
Vet verkligen vad verkligheten visar,
vadan vetskapen visar på vanskilgheten i valet.
Vem vet, vet vi, vi väljer, varför val.
Ett buller, ett ödesmättad mullrande från avgrundens rand, i snabb takt tappar jag både förstånd och verklighetsuppfattning.
Dessa cykler och dess upprepande gång, centrifuger av elände, i högre och högre decibel omgiven av väggar utav spån förvandlas jag till detsamma.
Den långa vandringen blev nog för mycket för den lättjefulle, slapphänte, slashasen vars boning avgränsar min.
Nu sitter jag här i mitt eget inferno och överväger aktiv krigföring.
Försöker formulera föredömliga fraser,
fastnar i formaliteter, förblindas av förnedring
och förbluffas av det förnämliga förakt jag förnimmer.
Försöket fodrar förhistoria,
förutsättningarna var föga
och försvarstalets fåniga fana fladdrar futtigt.
Omgiven av styrka
i ett hav av röster
är även jag stark.
Upplyft av gemenskap,
ombonad i systerskap,
och ur strupen kommer primalskriket.
Skriker ur frustrationen för att kunna vara duktig resten av året, en ulv i kvinnokläder i skuggorna ruvar jag redo att hugga.
Jag går alltid dessa vägar,
För när jag tänker och när jag drömmer så vandrar jag barndomens sträckor.
Nu när de sträcker ut sig under mig känns de överkomliga.
Ett lapptäcke av minnen sett ur en jättes ögon.
De stora bergen och djupa dalarna är nu blot en slutning och ett dike.
Men luften och lukten vaggar mig sömnlös vidare längst vana vägar.
Ett minne av barndomens händer,
knubbiga, oföljsamma, oaktsamma, otränade.
En skrivbok med linjer, ramar, staplar, regler
och ett barn i fullskalig panik.
Samma känsla, samma situation,
årtionden skiljer oss åt,
men när jag ser mig i spegeln,
så möter jag hennes ögon.
Rösten i huvudet som skriker att
skrynkla pappret, hoppa på det, spotta på det, slå läraren.
Skrik ut, Fly, Spring, Ge upp!
Den andra rösten som säger åt mig att andas,
i ett bedjande, bönande tonfall som får mig att förakta den.
Så jag andas, vistas i möblerade rum och försöker intill bristningsgränsen.
Måste ta itu
men det känns som att jag går itu.
Ibland måste man,
men inte idag, idag samlar jag ihop delar och pusslar ihop någonslags personlighet igen.
Ett mastigt språk, mustiga liknelser
och en flora av ord som gör en både uppfylld och mättad.
Det levande språkets lekfullhet, ordval som kan förändra den kärva textens melodi.
Småputtrande i motljus föreställer jag mig ordkonstnärerna och skyr det karga vokabulär som återfinns i texter av mindre omsorgsfulla lyriker.
Sträcker ut mina armar
och borrar ner fötterna i jorden.
Sakta växer det ut ett bladverk
ur hud som blivit grov och skrovlig.
I min krona samlas idéer och mina rötter suger åt sig kunskap.
Jag känner smaken av jord och järn och doften av nyklippt gräs, ett krigsrop från naturen och en längtan efter stillhet.
Idag är första dagen av ditt liv,
men så är imorgon, dagen efter det och in i döden.
Idag är sista dagen i ditt liv,
men kan vara imorgon, dagen efter det och livet fortsätter.
Den stilla gången i livets hjul, krattade, donande, fixande.
