181.

 Osäkerheten i rösten och följdfrågor, frågor i följd, flera frågor i följd. Korta tystnader i väntan på svar och det som utifrån tycks vara basalt är en världsomspännande nyhet. 

180.

Så många ord utan innehåll, 

timmar förlorade i plattitydernas land och jag nickade, nekande och nedbruten.

Den konstanta väggen av mediokert kallprat, en rundgång i ordens värld, fylld av ljud för att fylla tystnaden.

En verbal vomi och ett ständigt pockande av reaktion, interaktion eller monologpublik. 

Trött, nött och slut.

179.

Det känns ganska klart,finito, klar i huvudet och klar i själen.

Slutat fundera, slutat älta och har inte slutat bry mig,har mer lagt distans mellan minnen och mening, mellan nostalgi och meningsfullhet. 

178.

Är till låns, ett tillfälligt sortiment i livets skafferi en utbyting, en utbrytning och på frigång. 

Snart börjar mina frierier och min ferie.

177.

 Jag har jobbat färdig,  med dig, med mig, med allt och med alla.

Här finns inte utrymme för någon slags självutveckling,jag ägnar mig åt självförenkling och förbannar mig själv.  

Har blivit tystare, har inget att säga, har tystnat i den överväldigande verkligheten. Har slutat påstå, slutat framstå, slutat förstå och slutat hjälpa. 

Jag spelar snäll och dum, för de vill ha mig så.

176.

Imorgon,  imorgon, imorgon.

Det är skönt att vara sysslolös men ständigt sysselsatt, denna hektiska sinnesro ger mig andrum, utrymme och ro. 

175.

Det blir ljusare och värre,

skyr solens strålar och trålar i mörkret likt en varsebliven varelse som rycker till vid varje rörelse.

174.

Rädda mig undan och skyl mig från den råa verkligheten. Men värkande rygg och bultande bröst letar jag efter en befriade som borde vara jag på den vita springaren eller som slaktar alla drakar och räddar mig själv från det jävla tornet.

Men här sitter jag och pratar fåglarna och väntar på att håret ska växa eller att någon ska göra något.

173.

Våga ta steget, närma sig branten, falla, famla, förgå och förnedra.

Jag står och skjuter upp, skjuter mig full av tvivel och misstro.

172.

Högfärdig, halvfärdig, färdig.

Från mina höga hästar tittar jag ner på bedrövelsen, resterna av en tidigare civilisation och begrundar en patetisk situation. 

171.

Jag lindar en krans, jag ringar in verkligheten. Jag unnar mig och ser hur lyckan flyger iväg och lämnar mig med ömma fingrar. 

170.

Går längst de vanliga spåren med ilskan i själen och tyngd i axlarna.

Hela världen balanseras och är nu i obalans liksom jag, hela jag, hela tiden. 

169.

Utmattad, uttråkad, utarbetad och utmärglad; fysiskt och emotionellt.

Livnär mig på musik och stänger porten till allt,  vädrar inga fönster och faller tillbaka i gamla mönster.

168.

Motstånd, motgång, mottager möjligheter, möter människor, många möjliga, måste motstå magplask.

167.

Det gick fort,  de arbetar fort och jag är långsam. Först tar de allt, sedan sparkar de en medan man ligger ner och sen ska man vara tacksam. 

Känslan av att vara värdelös genomsyrar varje por i min kropp och nu ska man våga kliva vidare? Hör hur jag beskrivs och lovar mig själv igen att sluta svara på frågor.

166.

Skuggor från det förflutna smolkar min bägare till det endast återstår sot. 

Den mörka elaka känslan och pirret i hjässan där hornen börjar knoppas, denna kalla rätt är en frisk fläkt i den gråa vardagen. 

165.

Hemmatam, hemmavan och hemmastadd.

I min borg drar jag ner persiennerna, väser åt utsidan och ger mig hän, ger mig hopp, ger mig an alla mina stillsamma vanor, ovanor och hemliga anor. 

164.

Velig, villig, vilding. 

Vågar vilja, vågar vara - våghalsig,vild och vacker.

163.

Så kom hugget, det lilla som börjar subtilt men långsamt och segdraget utvecklas till en slakt. 

Det korta svaret, det ändrade tonläget och vetskapen att i hierarkiernas härskande värld drunknar man sakta och förbannad.

162.

Vandrar i välbekanta fotspår, speglar mig i glansen av mitt förflutna och försöker släppa taget. 

Håller mig krampaktigt kvar i minnena från för, forna dagar av storhet i rädsla för att göra mig liten, svag och sårbar. 

På slagfältet är jag en narr och jag ser hur de skrattar.

161.

Vaknar, vakar, saknar saker.

Ska ta itu med verkligheten, kasta mig ut från stupet och ta klivet.

För jag är spindeln i nätet, alla bollar är mina bollar, flexibel tills ryggen knäcks.

160.

Intryck, avtryck, intåg, avstamp.

Mina trygga vrår har blivit invaderade av dåtiden, må han brinna

159.

Vaken med bröstet dunkande och pannan i veck, det blir en lång natt utan sömn. 

Imorgon börjar vardagen, lunken och paniken.  

158.

Den molande känslan av grönt,

det stela leendet och det korta konstaterande.

Det borde vara lätt att vara glad och unnig,

men avundsjukan färgar världen grön och elak.

157.

Tystnaden och ekonen av trauma.

Ett problem är avklarat och nya dyker upp, men jag tar några dagar för att göra ingenting.

156.

Du är en stjärna, men det vet du redan.

Jag vet ingenting och på denna väg kommer jag att vandra.

Gamla hjulspår och upptampad terräng.

Ett vardagsliv, ett andetag i världens lungor.

155.

Ordnar och ordar i ett kaos,

bidrar med ordning, struktur och stomme.

När bitarna kommer samman skapas det en nästintill obeskrivbar känsla av lugn. 

154.

I slutet av vägen faller jag,

ett maraton av känslor.

Omvälvande och omständigt

Det omöjliga är genomfört, 

och jag...förvånad, chockad och tom plockar upp delarna av mig själv och pusslar ihop dem till någonting som kan liknas vid en människa.

153.

Gör för mycket,försöker trycka in universum i sekunderna.

Stilla hungern,oron och svälten med allt inom räckhåll och allt som håller stånd mot maran.

Dagen är över och morgondagen är domens dag, en domedag utan återvändo.

152.

Samma recept, samma soppa

Reder den och reder mig, 

Omsorgsfullt rör jag om i soppan och hoppas på det bästa.