243.

Veckor av inget passerar förbi och jag förblir rastlöst, tröstlöst, orkeslös. 

Dagarna hasar för att sedan skena, gena och förbli tjugofyratimmar av minuter och sekunder då jag andas.

242

Samlar ihop resterna av mig själv,  tvättar, lagar och beklagar. Imorgon är en annan dag och då känns det bättre.  

241.

Idag är jag omgiven, omhuldad och omtyckt, med svart tunga och själ vandrar jag längs trådarna av verkligheten och håller ett stadigt tag i räcket. 

Det räcker...för nu.

240.

Natten passerar och dagen gryr, sakta timmarna vandra sina vana banor. 

Mörkret omfamnar mig och sluter sina mörka vingar kring min kropp, snart kommer ännu en natt

239.

Med barndomens gator under fötterna flyger jag fram, steg för steg återerövrar jag de bekanta riktmärkerna.

De jag så ofta återkommer till i mitt inre ligger nu under mig och jag invaggas i trygghet, skörhet och klarhet. 

238.

Tappar bort mig i orden, ramlar i meningar och finner meningen i det basala.

Söker glädje i vardagen, de blänkande plåtarna, maten som står på vänt och I orden. 

I orden finner jag mening, trots att de gör mig vilse, vimmelkantig och villrådig så återvänder jag villigt gång efter annan till ordens outgrundliga värde.

237.

Fördriver dagar och demoner, slösar bort timmar med förströelse för att undvika förödelse.

Tittar ut, beundrar utsikten.

236.

Det går som cirklar i huden, i huvudet och runt om kring mig. 

Mina majsfält är invaderade och flottan har byggt upp sig redo att angripa, de svala, de svaga och de medtagna.

Armerar mig med självförnekelse och beväpnar mig med ord. 

 

235.

Försöker plocka upp stycken, strofer och paragrafer av mig sjäv och lägga dem i fina jämna rader.

Likt en docent tar jag mig an, tar jag mig tu, tar jag mig itu. 

Kvar ligger skärvor av det jag trodde.

234.

Idag är slutet på andra veckan av semestern och jag har inte gjort så mycket mer än så. 

233.

Somnar,  sommar, vaknar, vakar, övervakar, bevakar, betraktar och föraktar. 

232.

Försaka umgänge, försaka samkväm, försaka vänner och familj. 

För att sakta själv bli försakad, avsmak istället för avsmakad. 

Ringlar vidare i världens virrvarr. 

231.

Sneglar med grön blick på andras liv, andas, pyr, fräter och förträter. Som svavelsyra kommer det gröna in.

In i själen, in i tanken, in i hjärnbarken.  

En ful och låg känsla som pyr, spyr och avskyr. Jag rättar till humöret som andra gör hattar och byter hat mot hatt och skal mot skratt.

I detta spegelhus ser jag mig själv allt för tydligt, jag vill ha dimmat ljus och mörker.

230.

Den lysande, facklan och den som störtade nationer, fick hästar byggda och startade krig och krossade hjärtan, hälsenor och städer.

Jag är mer försiktig, så jag köpte en kudde, en dyr sådan och lutar mig tillbaka i bekvämlighetens vagga.

229.

 Sätter ena foten framför den andra, världen snurrar under fötterna och ljudet av asfalt är berusande. Går snabbare och snabbare tills det smakar järn i munnen och tankarna slutar vara, bara för nu.

Jag tar mark, tar makt och dundrar fram och känner hur marken fasar och sen tystnad.  

228.

Timmar av tankar, minuter av minnen och sekunder av sekvenser. Så passerar livet förbi, som stående på perrongen kan man inte mer än att skrika, göra gester och tänka de fulaste av tankar och sen verbalisera dem. 

Tåget har åkt och det som kändes bra för stunden känns nu mest futtigt.

227.

 Dansar på randen till vanvett, små nyanser i mitt kar av sörja. Om man blandar alla färger blir det ändå samma. 

Blandar, rör, rör runt och förblir orörlig i den sörja jag sörjer.

226.

Det kommer ord av ingenting för att fylla upp en tystnad, ett tomrum, ett ödehus. 

Jag säger dem, väntar på en tystnad som jag kan ta i beslag och blir trött, på mig, på livet, på allt.

225.

 Sömn söta sövande lugn, sömnfast, syr mina drömmar av de vackraste tyger och sover med ögonen, hjärnan och hjärtat stängt. 

224.

 Tvivelaktigt och jag bryr mig föga.

Jobbar mig igenom existensen och jobbar på att existera.

Jag är här nu, vad gör du?

223.

 Väntar, vankar, tankar, många tankar medan jag vankar. Värker fram substans i synapser och försöker söka svaren i otålighetens ihålighet.

Ser igenom världens transparens och fumlar förgäves.

222.

 Stänger av, släpper ut, släpper till, knäpper ihop, sluter ögonen och sen börjar det igen.

221.

 Dagsländan flyger för långt, fladdrar förbi och förlorar sin enda dag.

220.

 Bytte låt och allt var okej,

backade bakåt, bad om ursäkt,duckade och hoppades att det var okej.

Tydligen, samma situation i en annan version av allt.

219.

Bygger ett korthus av speglar, så man kan se reflektionen av när det faller tusen gånger om.

Skärvor som ramlar ner, studsar och återger ett ansikte förvridet och stilla, väntat, förväntat kanske efterlängtat. 

Speglar mig i glansen av kaos, står i stormens öga i den båt där tiden står stilla. 

218.

Det smyger sig på, sakta erövrar det mer och mer mark tills man tappar fotfästet och faller tumlande neråt.

Mörkret invarderar med sin svärta och viskar ord, högre och högre tills det dånar i öronen.

Sitter i en vrå, i de mörkaste av rum, håller hårt om öronen och gungar i takt med fraserna som görs till mina egna. 

217.

Ser spåren av liv i resterna av vardagen, ledtrådar som dras och maskar upp hela verkligheten. 

Ser spåren av lycka i varje plötsligt regn, floder av liv sköljer bort smolket av existensen. 

Ser spåren av mig, men jag är.

216.

Lyssnar på regnet, hur det sköjer världen ren, faller ner och gör intryck, avtryck och betryggar stunden.

Man är sällan så närvarande som i ett regn, de basala behoven av skydd och värme är påtagligt närvarande. 

Jag är regn, jag vill blöta ner världen och göra den närvarande så jag kan fly uppåt och se hur de försöker undkomma och existera, acceptera och hantera väntan och vätan.

Jag är vatten, lynnig, nyckfull och dödlig. I blicken, i själen, i alltet.

215.

Drar långsamt in luft det känns tungt att andas. Lungorna fylls med söt, tjock, och regnfylld luft.

Släpper ut luften och smakar den på vägen ut, den smakar metallisk och kall.

Omvandlar sötma till metall och smakar av världen.

214.

Försöker finna föda men finner föga. 

Förvånad, förbannad och förbaskat förtvivlad. 

213.

 Jag tar den långa vägen hem,genom ett åskregn som sätter sig i kläderna., i håret och genom mitt väsen. 

Jag lovar mig själv att efteråt sätta mig ner och göra det jag måste våga.

Jag tar den långa vägen och längst vägen plederar jag med och mot mig själv, väger, överväger och överlägger.

Jag tar den långa vägen hem och hoppas på blixten, på vädrets makter och att de ska befria mig från måsten

Jag tar den långa vägen och är snart framme och där måste jag våga.