93.

 Det snörper till i bröstet, 

en gastkramande känsla av att någonting är fel. 

Svettningar, darrningar och rösten, alltid rösten

den taskiga mobbande inre rösten som säger att allt kommer gå åt helvete. 

Men tänk om det inte gör det, tänk om jag överlever, tänk om det blir bra?

Jag har en gång tagit ut lyckan i förskott för att jag vågade,

varför tar man då alltid ut olyckan i förskott? 

Rutin, erfarenhet och rädslan av att känna sig tragisk för att man trodde, 

tänkte, hoppades och sen fick man minsann veta sin plats säger rösten belåtet. 

Det ringer det i öronen, ring ut den gamla ångesten och ersätt med ny.

I en loop av oändlighet hörs rösten starkare, slickar sig om läpparna och tar ton. 

Men jag ska dränka den, mobba tillbaka och försöka för det är det jag gör, alltid.