262.

Väntan på en vän, vid borden viskas hemligheter, mina öron växer, min själ sjunger. 

I mitt mörker slickar jag i mig medmänniskornas missär, motstår att medla och sitter i tystnad.

I ensamhet går jag igenom stegen, följer vägen, överlägger, belägger och förlägger tankeverksamheten på sådant som borde lämnas.

Så växer öronen, munnen och minnen från forna dar sköljer över, under och bredvid.

I musiken finner foten takten och dagens taktlöshet är som bortblåst. 

I min lilla värld försöker jag vara modig, ta upp plats utan att vara synlig.